Min tid på behandlingshem

Behandlingshem uppe i Dennicketorp

Jag blev intagen på ett behandlingshem för ett år sedan och nu har jag varit fri från mitt drogmissbruk i två månader. Den första tiden hemma var ganska bra till en början. Sedan kom verkligheten i kapp och jag började få ångest för hur mitt nya liv skulle se ut. Fick då en tid för att prata med en kurator. Gjorde dessutom ett återbesök på behandlingshemmet och nu känns det faktiskt som att mitt nya liv är på gång!

Det var min bror som förstod att det var något som inte stod riktigt rätt till med mig. Jag misskötte skolan och drog mig undan från mina vänner. Plötsligt hade jag också en massa nya vänner, som ingen annan i min familj kände till. Det var mitt drogmissbruk som satte käppar i hjulet för det liv jag egentligen ville leva.

Min bror bokade en läkartid till mig och han fick praktiskt taget dra mig till lasarettet. Väl där insåg jag att det var ganska illa ställt. Läkaren och min bror pratade om min situation och det verkade som att den enda lösningen var att lägga in mig på ett behandlingshem.

Det trodde man inte när man var liten, att man skulle ses som behandlingshemskunden, men nu när jag kan se tillbaka förstår jag att det var det bästa som kunde hänt mig.

På behandlingshemmet fick jag först hjälp med att bli av med det kemiska beroendet. Vårdarna gjorde en behandlingsplan som gick ut på att jag skulle aktivera mig så mycket som möjligt och delta i en massa sociala aktiviteter. Allt för att skapa nya mönster och undvika de faktorer som leder till missbruk.

Det behandlingshem som jag bodde på tar emot personer med alkoholmissbruk och drogmissbruk. Först tänkte jag att det var en ganska konstig samling människor som var intagna, men efterhand förstod jag att vi alla hade ungefär samma historia. Nu är jag i alla fall glad att jag är fri från mitt drogmissbruk och att jag förstår hur det kunde gå så snett från början.